Mormor

Har tillbringat en stor del av dagen med mormor, min älskade mormor som jag tyvärr snart inte har kvar. Hon är numera bara en skugga av sitt forna jag, och sjukdomen börjar även sätta sina spår i hennes sätt. När hon upplever att hon har ont så händer det att hon säger: ja det ska väl nån gång börja, och syftar då på att sjukdomen till sist kommer att ta överhand och dessutom hennes liv. Då vill jag protestera, säga att hon inte ska prata så där. Och samtidigt känns det skönt att hon kan ta orden i sin mun.

Jag har svårt att ta till mig att det är som det är, och gråten bränner innanför ögonlocken när jag pratar med henne i telefonen. Och ändå är det nu nästan sex månader sedan vi fick sjukdomsbeskedet. Jag undrar hur det känns för henne.

Troligen kommer jag även att tillbringa delar av morgondagen tillsammans med mormor. Helst skulle jag vilja bo nära så att vi kunde träffas flera gånger i veckan men det gör jag ju inte. Jag önskar så att hon får leva så fullt och rikt så länge det bara går, utan mer smärtor.

Min älskade mormor, mitt föredöme och snudd på min extramamma. Utan dig försvinner en stor del av mig. Jag är så tacksam för varje dag jag får med dig!